Jämshögs Gästgivargård

Skräddarmästare P. J. Ohlin köpte Jämshögs första ångbränneri den 19 juli 1888.

Med köpet av bränneriet, var inte avsikten att driva detta vida ej heller att fortsätta med sitt yrke. Nej för att använda ett gammalt uttryck, han lade sax, nål

och tråd på hyllan. Hans målsättning var att bygga och driva gästgivargård.

Han kan då ha påbörjat denna verksamhet år 1889.

Med vilken framgång och hur länge Ohlin verkade där är obekant, men det var ju dock han som påbörjade verksamheten.

Därefter under åren fram till 1931 var det ytterligare 4-5 innehavare som delade på 41 år. Först kom en vid namn Åkerman och därefter Arnt? Sedan var Håslein i tur. Han var den förste gästgivaren som hade bil, en öppen Chevrolet, och han blev känd för sin vådliga framfart med den. Han kom nog upp i 40 km. Fast i byn var det ju bara 20km.

Det var röda trätrianglar spikade på gatlysestolparna vid Sjökvists och Staafs.

Han flyttade sedan till Tollarp där han fortsatte som gästgivare.

Efter denne kom Heidner, det var inte så lång tid han var här. Det enda som blev känt var då en gästarbetare vid ett besök ställde till bråk. Fjärdingsmannen blev tillkallad, och då han från gatan såg ner till Gästis och upptäckte den svåra belägenheten som källarmästaren befann sig i då vände han och hade mycket brått hem. Men det avlöpte väl, jag tror inte ens att landsfiskalen hann ner med sin beryktade knaggiga gamla ekkäpp. Nej, den lille källarmästaren hade kraftig och orädd fru som klarade upp det hela.

Så är vi framme vid år 1931, då kom en Stockholmsfamilj dit, nämligen

Agda och Hjalmar Sterner och Agdas dotter Kerstine Suhr.

Jämshögs Gästgivargård kom då i goda händer! Agda svarade för matlagningen och bakningen. Det som serverades var gott och uppskattat. Gästis fick ett gott anseende, och efter upprustning var det en välbesökt gästgivargård med gäster från när och fjärran. Hjalmars vakande öga såg alltid till att skapa den trivsel som alla ville ha. Han var noga med ordningen och det skulle gästerna också vara. Därför blev det heller aldrig tillbud till intermsson, i stil med det förut beskrivna.

Från serveringen kan jag börja med att berätta om klass två ölserveringen.

Den var nog alltid välbesökt av ”gubbarna” från bygden. Och under de första åren var det ju smörgåstvång (en till två bier). Det blev ju inte så ensidig kost då.

Agdas smörgåsar gjorde dem gott och de två biern gjorde dem väl ingen större skada. De som kanske blev lite runda om fötterna hade kanske haft ”skickebå”

till ”stan” eller ”Sillsbör”. Någon hade ju vanan att inte gå förbi apoteket utan att köpa för 1kr av de fyra sorterna ”Hoffmans hjärtstyrkande droppar”. De som har spritbegär hejdas inte av förbud!

När vi talar om smörgåsarna, så mig veterligt, var det väl ingen mer än fanjunkare Svensson som överlät sina. Han hade som regel ofta sin lapphund med sig. Själv tog han biern och hunden fick smörgåsarna.

Jag tror nog att det fanns en sida till utöver intresset av biern. Nämligen att komma tillsammans för att prata bort en stund på fritiden. TV fanns ju inte och radion var ju inte allmän förrän under kriget. Säkerligen saknades inte samtalsämnen, en del hade ju upplevelser från byggandet av Inlandsbanan, andra från de stora världshaven, och kanske någon hade varit ”där över”. Gubbarna var inte original i negativ bemärkelse. Om samtalen kunde ha tagits till vara hade de säkerligen varit till stoff till många romaner.

 Kanske något också har kommit på pränt? Under kriget bodde

Fritiof Nilsson här en tid. Han var en av många långväga gäster.

Så kommer vi över till andra avdelningen, serveringen, för kaffe och mat kan man skriva lite om. Inledningsvis så har det genom åren varit välbesökt av

handelsresande från hela landet. De har haft sina uppackningar och bott där

under sina besök hos handlarna i bygderna.

 Jämshögs kommun var alltid sparsam med representationen, men när det förekom skulle det vara på Gästgivargården. Så länge banken var Jämshögs Sparbank var alla middagar där.

Föreningsverksamhet i bygden, styrelse- och andra sammanträden avslutades ofta med kaffe på ”Gästis”. Inte bara härifrån utan även från Olofström och

t.o.m från Svenska Stål och Volvo. Även bröllop och andra högtidsdagar har firats här.

Så bör nämnas om alla minnesstunder efter jordfästningar. Det har alltid varit tacksamt att dessa fått hållas där, under stämningsfulla och värdiga former.

Har inte närmare angivet när Kerstine övertog rörelsen, kanske för att hon faktiskt redan i unga år vuxit in i plikterna och ansvaret, så att övergången kan sägas inte närmare märktes. Men året var 1954, och fram till år 1981, där ansåg hon det lämpligt att avveckla.

Köparna, både den första och andre, hade ej samma intresse eller förmåga att hålla flaggan i topp. Den dalade mer och mer och 1989 stängdes dörrarna, Gästis hade verkat i 100 år. 

Som tur väl för oss Jämshögsbor blev tiden kort då Gästis stod öde.

I början på 90-talet öppnades dörrarna åter av krögarparet Janne och Mari som följdes av Johan och Ing-marie Molt. De drev Gästis fram till 2008 då krögaren tillika Jämshögssonen Jens Stjernkvist och hans fru Therese Wihlborg köpte Gästis, så till allas vår glädje är flaggan åter i topp på vår anrika Gästgivaregård. 

Jonas Lennartsson Jämshög 2008- 08- 25

Källa Jämshögs Hembygdsförening